Jag gråter och gråter, kan inte stoppa tårarna. Alla medlidande blickar, jag vet vad de tänker: så ung, alldeles för ung. De mörka kläderna, den tysta lokalen. Det ryser i hela kroppen för såhär var det inte meningen att det skulle sluta, det här är inte rättvist.

Efter en evighets väntan öppnas dörrarna och vi alla kliver in.

”Vi ska ju ändå alla dö!” skriver du retsamt och vinkar hejdå redan halvägs bort ifrån mig. Du skrattar högt och din röda T-shirt fladdrar i vinden. Du med ditt bruna, lockiga hår och din svarta cykel på en tom landsväg på väg bort i kvällsljuset. Sista gången jag hörde dig skratta. Sista gången du var sådär modig och framåt och sa precis allt du tänkte på. Sista gången jag hörde din röst. Aldrig mer skulle våra blickar mötas och jag försvinn i dina gröna ögon.

Jag tittar ner på min svarta klänning och mina nyinköpta ballerinaskor. Bänken är obekväm och skorna skaver. Du sa alltid att jag klädde i svart, men aldrig trodde jag att jag skulle bära dem inför dig såhär. Som om det skulle hjälpa att alla bär mörka kläder idag.

”Kan du inte högre?!” skriver jag medans jag svischar fram och tillbaka i luften. Det kittlar i magen och jag känner mig som ett litet barn igen. Du skrattar, puttar på ännu mer och säger ”Någon gång ska vi nu ändå upp till himlen, du och jag tillsammans, högt uppe bland molnen”

Det är fint i kyrkan idag. Så fint det kan bli en dag som denna. Framme vid dig står mängder av blombuketter och vid dem ligger fina band med broderade hälsningar från din familj och dina vänner. De rosa och lila blommorna passar fint ihop med dekorationerna på kistan. Men hur fint det än än kan ingen undgå tystnaden som hänger i luften. Som ett tugnt moln tynger den ner oss och spelar ett spratt i våra sinnen. Något för ofattbart för att vara sant, en illusion vi inte vill tro på. Sorgen har vi gömt undan, pressat ner längst ner i djupet, för så fort den kommer upp till ytan gör det alldeles, alldeles för ont. Du hatade att se mig ledsen så jag försöker le för dig, jag försöker verkligen. Men mina ögon kan inte stänga ute tårarna och min mun lyckas inte röra sig.

Jag står med ryggen mot dig och sträcker mig efter något på översta hyllan. Du smyger dig långsamt fram och omfamnar mig bakifrån. Du kramar mig, som så många gånger förr, med samma kärlek och ödmjukhet. Du kysser mig mjukt i nacken och det pirrar i hela mig. ”'Sluta" säger jag och försöker spela irriterad, men kan inte hålla emot leendet på mina läppar. Du pussar mig retsamt på pannan och ler en aning.

”vad var det du ville visa mig?”

”Här” säger jag och lyckas äntligen nå det jag letat efter.

Inte ett enda öga är torrt. På raden framför mig sitter din mamma och kramar hårt i din pappas hand. Pianot spelar din favoritlåt. Varje sångrad får mig att vilja skrika av sorg. Jag vet exakt vad texten betydde för dig.

Sommar på ditt landställe. Den lilla röda stugan ligger högt upp på klippan och en ser väldigt liten och gullig ut jämfört med de stora tallarna runt omkring. På altanen står en gammal gungstol, den är mörkt brun och har inristade snirklande växter på armstöden. Det ser egentligen ut som den har nått sina bästa dagar. Längs med huset växer söta små rosa blommor i rabatterna, mellan två träd hänger en blårandig hängmatta och mitt på gräset ligger en sliten fotboll. Det känns i luften att här har generation efter generation spenderat sina sommrar. Det finns så mycket kärlek och glädje i detta lilla hus.

”Kom!”

Du tittar på mig och ler lite smått hemlighetsfullt samtidigt som du sträcker fram din hand. Du leder mig ner för den gamla stentrappan som slutar vid bryggan, men istället för att gå rakt fram, går vi till vänster bort mot klipporna. Där, längst ner precis vid vattnet finns en liten avsatts, en helt perfekt sittplats för två personer.

”Det här är min absoluta favorit plats” säger du innan du sätter dig till rätta på den släta stenen. Här sitter vi sen, du och jag tillsammans i flera timmar. Med fötterna i vattnet blickar vi ut över havet och segelbåtarna som långsamt seglar förbi. När solen går ner färgar den allt orangerött och allt blir ännu vackrare än förut. Jag blundar och tar din hand, försöker suga in alla känslor jag just nu känner, för det här ögonblicket vill jag aldrig glömma.

Under middagen är det inte många som vågar på sig ett skratt, endast några ansträngda och medlidande leenden smyger sig fram. Tal hålls och jag försöker verkligen lyssna, men mina tankar är någon helt annan stans. Jag kan inte skjuta ifrån tankarna om hur orättvist allting är. Jag tänker tillbaka på alla stunder vi haft tillsammans men kan inte enbart glädjas åt dem då jag vet att vi aldrig kommer kunna skapa nya. Av alla tankar som cirkulerar i mitt huvud minns jag då den gång vi gungade tillsammans. Det var vår och solen hade enbart varit framme i några dagar, men du hade ändå redan fått färg i ansiktet. Jag sitter på gungan och du puttar mig högre och högre upp i luften. Du skrattar och säger: ”Någon gång ska vi nå ändå upp till himlen, du och jag tillsammans, högt uppe bland molnen.”

Aldrig hade jag trott att orden du sa skulle bli så sanna. För någon dag så möts vi där uppe i himlen igen, du och jag tillsammans.